Lustigt hur man kan känna så skilda känslor på en och samma gång?

VEMODIGT, var vad det var att packa väskorna och lämna Chile. Och inte bara ett land och en kultur som jag lärt känna, lärt mig leva med, och älska... Utan även massor av människor som jag kommit så nära. Människor som bara genom deras existens och vänlighet lärt mig mer om livet än jag på någonsin kunnat ana. Det är tackvare dom som min resa blev miljonersgånger bättre än jag vågat drömma om, och det är tack vare dom som jag åker hem som en rikare människa.

Som tur var gick allt fin fint på flygplatsen. Fick givetvis betala för 2 extra väskor,,, 1300 kronor fattigare, men ändå helt klart värt det. Inget som som glömts och inga papper som var försvunna. Skönt!

Nästan hela gänget av alla mina kära vänner kom och vinkade av mig på flygplatsen i Santiago. Vi stod tillsammans utanför ingången till poliskontrollen och väntade till sista minut innan jag blev tvungen att lämna. Tårar, kramar, kindpussar, mer tårar och kramar. Tänk att jag alltid står och grinar på flygplatser?! Alla andra är ju så glada när de ska ut och flyga! Hahaha...

Gick genom poliskontrollen där de kollade mitt turistvisum och sen VIPS så var jag utom de chilenska gränserna och lagarna.

Resan hem var låååång men allt gick bra. 13 timmar till Madrid, 3 timmars väntan, 4 timmar till Arlanda. Väl där fick jag tag på alla mina väskor (tack och lov!) och sen fick jag äntligen krama om min mamma, pappa och storasyster! Det finns inte ord för att förklara känslan, lyckan, lättnaden, som jag kände under den återföreningen! Åå vad jag älskar dom! ♥

Enjoy;)

H